frågorna utan svar...
Ligger med oron i magen, den oroliga känslan som jag känt så många gånger. Ligger och funderar och försöker komma på vad det är jag känner oro för, men som vanligt kommer jag inte på något svar. Så många gånger alla har frågat mig varför det blev såhär, så många gånger jag inte har kunnat svarat för jag själv inte vet svaret. Jag vill ha reda på det, hur är det nu? vart är jag påväg? är det bättre? eftersom det känns lite bättre varför ser jag på mig själv som jag gör fortfarande? varför just jag? 
Alla dessa frågor utan svar, dom gör mig galen.
Ibland är frågan viktigare än svaret! Eller alltid skulle jag vilja påstå... Om jag inte kan/ ha förmåga att ställa frågan så är jag omedveten. Omedveten betyder ju att inte veta/ inte se. Om jag inte vet vad mitt problem är kan jag inte göra nått åt det heller.
Det är inte så viktigt att veta vart man ska heller... Eller? Är det inte vägen eller resan dit som är det som är värt nått?!
Du är ju helt underbar. Jag har svårt att se min egen skönhet/ underbarhet ibland... :) så om du har svårt att se det så svär jag... JAG SVÄÄÄÄR att alla runt dig tycker du är underbar.
God natt
Dr Jake
Ps om jag är för snöig och du inte förstår så får du läsa det igen och igen och igen;)
